Min dag såhär långt.

Det har varit dålig aktivitet på bloggen idag. Men det har en förklaring, jag lovar. Låt mig redogöra för min söndagförmiddag:

Dagen började med att min moder kom in mitt rum och väkte mig klockan 10.17 och påsod att den var halv elva. Jag fann det omöjligt att somna om och gick. Det var ett tidigt bakslag denna dag. Då jag 5 minuter senare satt vid köksbordet och filosoferade över min vanliga kopp morgonkaffe så vandrar återigen min mor i köket för att berätta en enligt henne glad nyhet: Efter jag var klar med frukosten så ska hela familjen gå ut och promenera i den vackra skogen med hund, häst och fika. I den här stunden så förvandlades min mor till en femenin och småländsk verision av Joseph Stalin. Dock utan mustasch. Jag sökte upprättelse och gick till min far och bönade och bad på min bara knän att jag skulle slippa. Men han hade tydligen förvandlats till den svenska verisionen av Fidel Castro och sa att det skulle bli så kul att gå i skogen.

Sagt och gjort. Vi for till skogen utanför Kumla och började gå. Det var blött. På tio minuter hade jag tappat räkningen på hur många gånger jag trampat i en vattenpöl. Lägg därtill att det var kallt ute och ni kan räkna ut att känseln i mina tår var som bortblåst. Vi promenerade runt i skogen och det var allmänt kallt och jävligt. Sedan for vi hem och jag satte på mig varma kläder och drack mer kaffe. Det var nödvändigt.

Nu väntar duschen.